Madde 23.3.2005 - 25.8.2009

För fem år sedan och en dag, så avled Madde. Madde var vår familjs första "riktiga" husdjur. Jag säger så för jag har haft hundar hela mitt liv, men de har inte varit våra. Madde var alltså en ljus labrador. Enligt mig den absolut bästa rasen man kan ha, punkt. Ingen annan ras jag har träffat är lika trevliga, söta, sälskaps sjuka, ja ni fattar. Inge illa menat, labradorer har bara en speciell plats i hjärtat,  i 17 år har jag haft labradorer.

Älskar dig <3

Men till Madde. Madde föddes 23.3. 2005, hon dog 25. 8. 2009. Hon blev alltså bara 4 år. Det enda felet med henne var att hon åt t.ex strumpor. Hon åt dom när vi inte var hemma, som en slags angst(?) Och en dag var det värsta, hon hade tuggat i sig en handduk, handduken hade virat in sig i tarmen, och hade skapat ett stort hål. Ett hål som tog livet av henne.

Madde älskade mat, hon älskade människor, HON var älskad. Vi gav alltid lördagssgodis, hon gräglade alltid massor inan hon fick mat. Hon kunde flera olika konster. Hon fiskade från bryggan på sommaren. Hon kunde stå i 6 timmar(!) och fiska. Tro det eller ej, hon fick till slut en fisk. Hon Älskade att simma, hon kunde gå av sig själv och simma hur länge som helst. Vi brukade säga att hon tog simkandidat. En riktig labbis här. hon var alltid glad, men oj så hon han vifta med sin svans. Hon hann också äta en burk burana under sin levnads tid.. De sista daggarna hon levde, grät jag ofta, jag spenderade massor tid med henne.
Alltid på veckosluten tog jag ner mitt täcke till nedre våningen och myste med henne. Det gjorde jag nu också. Jag virade in henne i täcket och ville aldrig låta henne gå. Sista dagarna så fick hon dropp, för hon kunde inte äta någonting. Hon bara vinglade, hon gick och gömma sig i hallonbuskarna, när en hund gör så så vill den dö, så sade pappa. Då dog en liten del av mig. Madde var inte som hon brukade, det var hemskt. Men hon skulle på operation, så hon kanske ännu hade en chans..men nej. Den dagen då operationen kom, lyfte pappa upp Madde i backluckan(hon orkade inte hopa upp själv) Jag sade hejdå och gav en puss. Det jag inte visste var ett det var den sista gången jag någonsin fick se henne. Mamma var med då de gav sprutan till henne. Mamma sade att Madde hade ett leende på sin söta mun. Efter det var det bara helvete. Den dagen var den värsta jag bara grät och skrek till det inte mera kom några tårar. Har i någonsin förlorat någon som ni älskar så mycket, ja då vet ni hur det känns. Nog med det.

Madde var så älskad. Jag älskar henne. Ni vet inte hur mina tårar bara rinner, jag kan knappt se vad jag skriver. Men nu skall jag sluta, men ni skall veta Madde hade det bästa liv en hund någonsin kunnat få. JAG ÄLSKAR DIG <3

Utan  Emma vet jag inte vad jag skulle göra. <3